_edited.png)
Hur det började
Förra året besökte jag min mormor uppe i Ockelbo och under en eftermiddagsfika berättade hon om alla aktiveter hon och hennes lokalförening organiserar. Många av dem hade uttryckt ett behov för att lära sig hänga med i en värld som rörde sig allt snabbare digitalt, men visste inte var de skulle börja. Hon och en kollega ville skapa en kurs, och vi diskuterade hennes idéer över kaffebordet.
Jag ställde en del frågor. Vad händer när tio människor samlas med tio olika digital problem? Vem bestämmer vad kursen ska handla om? Och om man för första gången tar någon online, har man inte då också ett ansvar att rusta dem mot det det dåliga som också finns där ute?
Hon tittade på mig till slut och sa: "Det låter som att du borde vara den som håller den här kursen."
Jag kände en gnista av spänning och sa: "vilken strålande idé!"
Erfarenheten som räknas här är inte den du tror
Jag är inte IT-utbildad. Det är ett medvetet val att säga det tidigt, för det har en vikitg betydelse.
En person med djup teknisk bakgrund har tillbringat år med att lösa komplexa problem inom sitt fält. Det är en imponerande förmåga, men den är sällan tränad på att möta någon som aldrig haft anledning att lära sig det som känns självklart för experten. Det är ett missmatch som ofta visar sig i klassrummet, inte som illvilja, utan som ett gap mellan två helt olika utgångspunkter.
Min bakgrund är en annan. Jag arbetar som professionell facilitator, designar workshops och utbildningsmaterial, och har stått framför grupper av människor i många olika sammanhang. Det jag är tränad på är att se till att alla röster hörs, att budskap faktiskt landar, och att skapa ett rum där människor känner sig trygga nog att delta på riktigt.
Det är en annan kompetens och i det här sammanhanget är det den som räknas mest.
.png)
Hur jag undervisar
Jag tror inte på utbildning där man bara sitter still och lyssnar. Mina lektioner är workshops. Det betyder interaktiva, dialogdrivna, och designade för att skapa engagemang snarare än passivt mottagande.
Ett av mina favorit moment i kursen är i lektion fyra, som handlar om källkritik. Jag ställer en enkel fråga som ser ut att ha ett enkelt svar: "Är kaffe nyttigt?"
Inom få minuter är rummet delat. Folk argumenterar, skrattar, håller med och håller inte med. Jag ställer nästa fråga: hur mycket kaffe ska man då dricka? När du säger tre koppar, hur stor är din kopp? Och vad menar vi egentligen med ordet nyttigt? Pratar vi om hjärtat, hjärnan, vad med våran sömn? Om något är bra för en sak men inte en annan, vad är det då?
Rummet tystnar. Inte av förvirring, utan av insikt. Deltagarna börjar nu ställa frågor till varandra istället för att argumentera för sin åsikt. Alla lämnar med en känsla av att frågor kan vara viktigare än svar, att rubriker ofta inte berättar hela historien, och att det alltid är värt att stanna upp en sekund och fråga sig: stämmer det här verkligen?
Vad som driver mig
Det finns något särskilt med att arbeta med senior grupper. Jag visste det ganska snabbt efter de första kurstillfällena att det här är ett av de mest meningsfulla saker jag har gjort.
Engagemanget i rummet, nyfikenheten, viljan att lära sig och det starka sammanhang som ofta växer fram mellan deltagarna under kursens gång. Det går inte att fejka, och det går inte att ta för givet.
Det är det som driver Trygg på Nätet framåt.
